Packaléns pladder

Gillade man denna blogg, så kanske man i fortsättningen vill läsa detta...?

På fredag är det dags att sätta punkt för höstsäsongen. Julfest med laget på anrika Munkkällaren i Visby. Man får hoppas att det hela inte urartar till ett sjöslag a´la Premier League-klubbarnas dito. Morgonen efter beger vi oss till Södertälje för julfirande.

Men redan idag är det dags för att sätta punkt för detta terapiprojekt. 12 kalendermånader och 162 inlägg (vissa skapliga, andra mindre lyckade) senare är det dags att sluta. Utan att man att börjar rapa repetition som en repa i vinylplattan och därigenom riskera att bli en parodi på sig själv (vilket det säkert redan finns de som tycker att man är i alla fall).

När man inte längre har något mer vettigt att säga är det dags att summera, knyta ihop säcken och plugga ur.

Passar samtidigt på att önska alla andra innebandybloggare ett stort lycka till även i fortsättningen. Det är smått fantastiskt att så många anslutit under det gångna året. Detta bidrar till en ny dimension, i en slags ”community-anda”, för sporten. Detta enligt mitt eget sätt se det. 

Ett litet axplock av innebandyns just nu främsta bloggare utan inbördes ranking:

Johan Sjöstrand

Som fd. chefredaktör för det nedlagda innebandysverige.se har Johan grym koll på sporten såväl in- som utifrån. Har numera ett hedersuppdrag som krönikör på innebandynytt.se. Uppskattar Johans blogg av många anledningar. Dessutom hyllar han en annan i tid och otid vilket är naturligtvis enormt smickrande. 

Jimmy Lundin

Limmet är först och främst en otroligt duktig skribent vilket borde leda till att han samlar sitt stoff till en roman eller en novellsamling. Dessutom är han en av de stora eldsjälarna i ÖSK, en klubb som jag verkligen önskar reser sig upp till fornstora glansdagar.

Anders Roth

Välformulerat och skarpt. Storvretasupportern förmedlar sin syn på Elitserien från vad jag förmodar är i princip vid matchsekretariatet i Fyrishov.

Loove Ringwall

Exilgotlänningen, den yngsta i klanen Ringwall, har ett stort innebandyhjärta. Anekdoterna handlar mestadels om golvbollen i Sörmland.

Danne Bron Sundbom

Gör rättvisa åt smeknamnet ”Poeten”. Fyndiga texter kring betraktelser runt om i Elitserien. Man hör nästan hur arabmusiken a´la Caperio-style pulserar i bakgrunden när Danne hamrar på tangentbordet. 

Daniel Dahl

Fräckt. Rakt på. Lagom elakt. En av de forna antagonisterna från västkusten är en bloggare som vågar kasta lite skit. 

Johan Selander

En ny personlig favorit. Vestaspelarens blogg är värt ett dagligt besök. Råsköna berättelser som leder till många asflabbar.

Stefan Hedlund

Heda bubblar passionerat om plastbollens framfart i Östergötland och Västmanland. Har dessutom den goda smaken att tillhandahålla med en nästintill komplett och uppdaterad länksamling till andra innebandybloggar.

Stefan Lindgren

Den seriöse Västeråscoachen följer sitt lag och sina adepter i ur och skur. Många intressanta artiklar om vår sport. 

Micael Jansson

Siriusforwardens dagbok behandlar livet i norrettan. 

Henrik Kronholm

Krona förmedlar ett litet stänk av verklighetens ”proffsliv” nere i alplandet. 

Mikael Lindqvist

Koppens reflektioner från och kring Partille. Kluddar ner sina rader med glimten i ögat. Skön lirare. 

Ehsan

Vilken helg! Tre nya friska in på kontot. Succédebut av Jocke Bäckström. Lekstuga av ”Il Capitano” Andreas Wahman. Och äntligen inflyttning till nya huset.

Men first things first. Efter ett halvårs väntan och tusen flyttkartonger senare. Nu är man officiellt medlem i klubben för ”borgarbrackare”. Lustigt nog inser vi dock att kvadratytan ändå inte ser ut att räcka till. Mycket vill tydligen ha ännu mer…  

”Pansarvagnen från Övik” kom, såg och segrade. Dessutom kom det fram folk igår på jobbet (vissa som jag i princip aldrig snackat med och som jag definitivt inte trodde gick på innebandy) som kommenterade Jocke Bäckströms insats med enorma superlativer. En kollega sa till och med att Bäckström var den största spelaren denne sett spela här på Gotland någonsin - alla kategorier! Även om jag inte vet vilken referenspunkt han har så säger det ändå rätt mycket då det faktiskt finns en utpräglad idrottskultur på ön med fotboll, hockey, basket, handboll, volleyboll, bowling och så vidare.

Jockes egen kommentar till sin insats? ”Det var ju skoj det här”. Det säger egentligen allt.

Som smolk i bägaren slog däremot Jantelagen till igen. Denna gång via lokalmedia. Vill faktiskt ta min sportchef (och de andra i klubbens organisation) i försvar efter det att jag läst en krönika av lokaltidningarnas sportjournalister imorse.

Visserligen är det naturligtvis aldrig rätt att ”spy galla” över vare sig domare och mot- eller medspelare som representant i styrelsen. Däremot finns det orsaker, en historia bakom, till det som skedde i söndags (även om det hela i mitt tycke var en piss i Missisippi) som av olika anledningar ska hållas bakom sekretess.

Men detta har i min värld ingenting att göra med själva matcharrangemanget som är och förblir Gotlands bästa alla kategorier. Jag vågar påstå det, eftersom jag bevittnat andra klubbars och idrotters dito under hösten. Och inte bara det. Arrangemanget håller även högsta klass nationellt sett till andra stora idrotter.

Inom den idrott som jag hoppas kunna bäst, det vill säga innebandy, skulle de flesta klubbar i Elitserien skatta sig lyckliga över ett arrangemang i närheten av Visby IBK:s. Med undantag på sin höjd av kanske Dalen, Warberg, AIK, Helsingborg och Storvreta finns det ingen som klarar av att leverera det totala upplevelsepaketet som klubbens organisation erbjuder sina supportrar inne Södervärn. Kanske också därför som man toppar publikligan i överlägsen stil här på Gotland sedan ett antal år tillbaka och som också gett eko i innebandysverige? 

En stilla undran: Varför slipper man inte reklam på Canal +? Trots att man pröjsar en vidrigt hög månadsavgift så trycker de ändå in sånt skit mellan sina program.

Måste också passa på att ge cred till IBF Falun, eftersom de nöp till och nollade Storvreta borta i söndags. Verkar som boysen tog åt sig av kritiken. Keep up the work ethic även i fortsättningen så ska det nog lösa sig till slut.   

Till sist. Marta blev vald till årets kakalirerska i världen. Däremot var hon inte ens nominerad på vår nationella fotbollsgala. Hm… Hur tänkte den svenska ”expertjuryn” egentligen?

Tänk att det fortfarande finns reko snubbar som Jocke Bäckström. En annan är inte direkt bortskämd med sånt. Blev först paff… Och därefter oerhört glad förstås.

Sorry till alla i Övik. Tror i och för sig att det kan vara bra för ”Klubben” att Herr Bäckström får chansen att mjukstarta och starta motorerna härnere på Gotland. Detta kanske kan ge mersmak vilket i så fall skulle kunna gynna ÖSK om man riskerar ett eventuellt kvalspel. Däremot tycker jag att det är rent ut sagt pissigt att vissa i hans nära omgivning håller på att håna honom för detta beslut. Ta ut det på mig, i så fall, om ni måste hålla på att häckla. En annan är mer van med det. 

Utan att vilja låta bitter a´la Patrik Sjöberg (för er som såg ”Ett Herrans Liv” häromdagen förstår nog vad jag menar) så har man genom åren stött på en och annan ”snyltgäst”. Vilket tyvärr medfört att man numera alltid är på sin vakt på ett misstänksamt och cyniskt sätt.

Kan däremot konstatera att Jocke är av helt annat virke.

Det leende landslagets, dvs. damhandbollslandslagets, äventyr i hemma-EM haussas upp i vanlig ordning av TV4. Då kanalen gjort detta till sin grej för åttioelfte gången (troligtvis för att via konstgjord väg försöka skapa nåt i stil med det intresse som råder i våra grannländer) tvingas man ta del av deras resultat. 

Gårdagens seger vs Danmark var en jättesensation. Ja, kanske till och med en bragd, men TV-sändningarna är inte enbart av godo. Något som förbundskapten Schefvert fick erfara då hans minst sagt märkliga coachning ifrågasattes i slutskedet efter en av gruppspelsmatcherna. 

Kom på att min debut som head coach skedde dagen efter ”911”… Med andra ord, det kanske bara var naturligt att man inte mindes besöket i Övik och att det inte var ett led av begynnande åldersrelaterad glömska.

Än så länge är Lucia en mysig familjedag där till exempel Molly studsar till dagis i sin vita skrud glatt sjungandes. Om tio-tolv år får man hoppas att hon inte studsar lika glatt sjungandes - på väg hem från nattliga äventyr…

Till sist. Passar på att gratulera Papu Sintonen på hans ”fylla-gubbe-dag”.

100 segrar på fem säsonger. En milstolpe som jag stolt kan skryta med när jag sitter på servicehemmet om sisådär 40-50 år (om hälsan tillåter). 

Samtidigt som jag känner att jag börjar känna slutet på min så kallade coachkarriär där de kommande tre säsongerna (om man får förtroendet att sitta kvar) lär bli de sista. Missförstå mig dock rätt. Passionen för sporten kommer alltid att finnas kvar. Däremot börjar  energin och glöden tryta. Det känns åtminstone så idag då "harvandet" startade redan 1989, men det är klart om rätt utmaning dyker upp (säg till exempel ett förbundskaptensjobb för Finland om de fortfarande inte vunnit VM om tre år) så… 

Det är lite av ödets ironi att jag passade på att jubilera mot just Duvbo som tränas av en före detta adept (Håkan ”Bössan” Bergström) och där en av mina bästa polare (Totte Johansson) lirar. 

Det började dock i moll. Hade faktiskt glömt bort debuten och fick ta hjälp av Klas ”Oraklet” Pettersson på förbundet. Den 12 september 2001 stod man som en grön coach i Balrogs bås och fick smisk uppe i Övik med 5-4. Hela hösten kom sedan att kantas av krampaktiga resultat och hade det inte varit för Rolle Pettersson i oljemännens styrelse så hade denna korsbefruktning mellan en finska och en spanjack fått dojan efter bara 10-15 fajter. Vilket vissa kanske idag skulle ha önskat med facit på hand…

Däremot shapade det hela upp sig efterhand och sässen slutade med en sur torsk efter 35 minuters sudden i SM-finalen mot Pixbo när Anders Hellgård sänkte en fladderboll från downtown bakom Nicke ”SuperBase” Lärnvåg. En silvermedalj som sedermera landade nånstans på Johanneshovs tak…

En dag som denna passar jag naturligtvis på att tacka alla de spelare och ledare som i högsta grad varit delaktiga på denna resa. 

Största triumfen

Det vore naturligtvis enkelt att svara SM-finalen vs AIK 2004, men jag rankar även de tre avslutande med-revolvern-mot-tinningen-vinsterna med Falun 2005 oerhört högt.

Suraste torsken
Visst. Förlusten i finalen 2002 var jobbig, men inget mot det man upplevde säsongen efter i den femte och avgörande SM-semin i Lisebergshallen mot samma gäng. När Adam Grane satte 4-1 med 18 minuter kvar stod man redan i final. När ”Hesa Fredrik” ljöd lyste resultattavlan med ilsket röda siffor 4-6… En dyrköpt, men extremt nyttig läxa kom det att visa sig året därpå.

Roligaste motståndare
Gnaget såklart. Fantastiska derbyn och många goa segrar. Dessutom visste man alltid exakt vad man fick med deras spelstil. Hatten av får en värdig motståndare.

Jobbigaste motståndare
Dött lopp mellan Råsunda och Pixbo. De röda rävarna stod mellan oss och bucklan under två säsonger och utan dem hade nog undertecknad kunnat titulera sig som trefaldig mästare. Zunda nämner jag för att de varit mitt största boogie-team sedan de dök upp i finrummet.

Tuffaste bortahall
Varberg utan tvekan. Jag har fått uppleva segern sötma endast en gång därnere under årens lopp.

Trevligaste bortahall

Solnahallen eller Fyrishov. Kanske ändå att Uppsala känns ännu mera som ens andra hem med tanke på den inramning som alltid råder därinne. Likaså de många underbara segrarna man fått uppleva därinne.

Jobbigaste motståndarcoach

Det finns två herrar som alltid ”brings out the best in me”, nämligen Jocke Nordström och Stefan Forsman. 

Jobbigaste motståndare (spelare)

Busenkelt. Anders Hellgård. Den killen har släckt ljuset för mig för många gånger. Övriga kommentarer överflödiga.

Bäste målvakt
Nicklas Lärnvåg, Papu Sintonen eller Andreas Olsson. Tre världsartister. Tvingas jag välja endast en så får det trots allt bli Papu. Han vann ju till sist guldet åt mig.

Bäste back

Thomas Brottman, Oskar Fagerlund eller Joakim Bäckström. Återigen tufft, men jag väljer den levande legenden ”Sir Charles” som jag även betraktar som en av mina bästa vänner privat.

Bäste center

Mika Kohonen, Andreas Johansson eller Andreas Wahman. På positionen som jag rankar som den allra svåraste att bemästra på en innebandyplan väljer jag ”Superhjälten från Vaajakoski”. Den grabben har trots allt alltid levererat (hyfsat understatement va?). 

Bäste forward

Snipern Hannes Öhman, trollkarlen Christian Hellström eller grinders i form av Adam Grane eller Fredrik Altelind. Det är dessutom nära att även Christian Nilsson och Michael Järlö tar plats efter bara ett halvår. Upplever denna kategori som omöjlig. Kvartetten får helt enkelt dela på ”priset”. 

Största atleten

Promenadseger till Faluns Henrik Olsson. Maken till kraftpaket har jag aldrig skådat.

Bäste lagkapten

Michael Kling, Joakim Bäckström eller Andreas Wahman. Utnämnelsen går till Kling för dennes ovärderliga insatser under guldsässen.

Bäste assisterande coach

Det längsta samarbetet och den största framgången har jag haft med Peter Lundin. Därför blir det ”Ludde”. 

Bäste materialförvaltare

Janne ”Reijan” Reiman och Christer Öhman i all ära, men Kenta Corneliusson är kungen bland allt och alla. Större matris existerar inte.

Bäste domarpar

Återigen busenkelt. Hellberg och Nylén. I mina ögon världens absolut bästa domarpar alla kategorier. Hoppas de återkommer och gör comeback en vacker dag.

Största supportern

Ett pris som delas av min svärmor Marianne (som för övrigt sett mitt lag förlora endast en gång trots att hon sett ett gäng matcher) och min hustru Stina. Utan deras support och kärlek hade denna bedrift inte varit möjlig. 

Till sist. Trägen vinner. Fråga bara Fuglesang…

På tal om listor. Division 1-klubbarna Färjestaden och Sirius pulvriserar allt och alla i sina respektive serier. Dessutom lär det inte vara svårgissat att ölänningarnas unga starlet Kim Nilsson går först i traden bland elitklubbarna till nästa säsong. 46 pinnar på elva matcher av en grabb som knappt är byxmyndig än. Respekt. Innebandyns nästa superstjärna?

Tänk om Fuglesang inte kommer upp denna gång heller? Nu sitter han ju fastspänd bokstavligt talat i rymdfärjans cockpit, men vädret spelar denna gång ett spratt med honom. Nån högre makt vill tydligen inte släppa upp honom i rymden.

Följer med intresse elitseriens utveckling. Alla är i princip rörande överens om att fler matcher är ett måste. Men ska det ske genom 12 eller 14 lag. 

Jag betraktar detta utifrån två stolar. Den första är min personliga egoistiska åsikt som säger att 14 lag vore löjligt. Redan idag spelar sex-sju lag i en helt annan division en resten. Hur skulle det se ut om serien skulle fyllas med ytterligare två blåbär? Troligtvis med ojämna blow outs som i längden, i min mening skadar trovärdigheten för sporten. Dessutom ansluter publiken verkligen när Pixbo spelar hemma mot hopplösa tabelljumbon BK Fiskpinne i omgång 24?

Däremot är jag för en expansion ur min nuvarande arbetsgivares, Visby IBK:s, aspekt. Det blir naturligtvis lite humanare att i en framtid kravla sig upp i finrummet. Tudelade känslor var ordet.

Kan Andreas ”Lunken” Lundmark vara Faluns frälsare? Frågan på allas läppar idag. Eller kanske inte ändå…

Citerar från chatten med Andreas ”Nisse” Johansson på Innebandymagazinet.se:

Rättviksgubbe frågar:
Tjena ”Nisse”! Vill bra säga att du är grym… Har en fråga också. Vad är skillnaden mellan att ha Mika och Rune som tränare?
Andreas:
Svårt svara på, jag tycker att Mika var mer analytisk och defensiv medan Rune inte har lika bra koll på det defensiva.

Hm. Hur f-n tolkar man ditt svar Nisse? För dem som inte känner denne hudiksvallspöjk så kan jag avslöja att han inte direkt är en man av stora ord. Jag förmodar att ”det defensiva” var nåt slags komplimang i alla fall. 

Ikväll bär det av på julfest med jobbet. Sedan tidig uppstigning och flyg till matchen mot Duvbo imorgon. Låt mig säga så här: Jag är inte den som leder styrkorna till en efterfest inatt…

Till sist. Måste verkligen säga att jag känner enorm tacksamhet att jag fått äran att jobba tillsammans med så många engagerade, kunniga, entusiastiska och duktiga tränarkollegor genom åren. Micke Olsson, Björn ”Böna” Nordström, Peter ”Ludde” Lundin, Dennis Ericsson, Mats ”Polo” Johanson, Mats ”Leo” Leonardsson och nu Jocke Jönsson. Samtliga riktigt sköna boys som jag lärt mig otroligt mycket av.

Falun
Dags att dalmasarna rullar upp ärmarna och börjar jobba. Visst. Truppen är mil bättre på papperet än förra säsongen, men var finns karaktären och arbetsetiken? De rutinerade herrarna måste ta tag i bitarna och visa vägen för de mer valpiga – nu! Annars kommer slutspelsbiljetten försvinna i tomma intet. 

Jönköping
Fast förankrade i botten och även på denna lista. Nu kastar ytterligare en spelare in handduken när talangen Henrik Stjernberg styr kosan tillbaka till Värmland. Eländet verkar inte ta slut för smålänningarna denna säsong. Finns det nåt ljus i tunneln?

Kanske tjatigt, men de senaste två dagarnas undersökande journalistik på Innebandymagazinet.se är fullständigt lysande. Detta är ett ämne som borde ha tagits upp för länge sedan. 

Ett fackförbund för såväl spelare som tränare borde finnas högt upp på t ex SEI:s agenda. Det är hög tid för att skapa ett sådant. Det börjar ju trilla in några kronor in i övergångar och kontraktsskrivningar. För att både underlätta och hålla en hyfsad nivå på utvecklingen så borde en ”union” grundas. 

För nåt år sedan gjorde man ett försök på tränarsidan. Den lades dock tyvärr ner. Magnus Svensson och Johan Kökeritz gjorde därefter ett tappert försök som i och för sig inte känns helt nedlagt ännu. En bra början som till exempel undertecknad borde supporta mer. Det är där ens dåliga samvete slår till.

Ett tränarforum vore det absolut bästa. Läste till exempel om att hockeyförbundet årligen bjuder in (japp, ni läste rätt) 150 tränare till ett seminarium i samband med Sweden Hockey Games. I år är bland annat Mike Keenan föreläsare. Tidigare har man gästats av t ex Scotty Bowman.

Har inga direkta förslag på lämplig föreläsare för tränarkåren i innebandy, men själva syftet borde man kopiera rakt av, åtminstone gällande elitcoacherna (division 1 och Elitserien). Obligatoriskt deltagande för att knyta band, förkovra sig och utveckla morgondagens inhemska golvboll.

Igår var säsongens första ”major” olycka framme. Unge Jon Lindgren bröt benet i en närkamp framför målet. Det är lika trist när sånt händer. Lider med grabben som verkligen börjat ta för sig och förhoppningsvis är han tillbaka på planen så fort som möjligt.

Klubbens 14-åringar ska upp och lira SM-kval i helgen. Jag är grymt impad av detta gäng. De spelar verkligen innebandy! 

Ofta ser man lag i den här åldern spela ett spel som bygger på att man har några enstaka individuellt duktiga spelare. De springer mest och håller i kakan, trampar i hooken eller enbart spelar varandra. Inte i detta gäng. Coacherna Anders Granvald och Benny Viberg har lärt dem vad ett lagspel går ut på. Passningsspel, tvåtouch, direktskott, rotationer, spelvändningar osv. Ingredienser för ett modernt spel. 

Jag tror att Visby IBK:s P92:or blir de som en vacker dag för klubben upp i Elitserien.

Inne på sista månaden av bloggande. Och det börjar bli tajm att titta i backspegeln på det gångna året.

Kan inget annat än att konstatera att det varit tuffa 12 månader. Redan efter första kvartalet kände jag mig som en blöt grönsak efter innebandyexilen i Dalarna. Därefter sommarens mardröm med de komplikationer som uppstod för Stina i samband med Leias födelse (som för övrigt nu, som brev på posten, diagnostiserats med mjölkallergi). Lägger man därtill hösten med flytten, nya jobbet och husprojektet så är det kanske inte så konstigt att man känner sig som att man gått en fullrondare mot en tungviktare.

Ser därmed verkligen framemot ett nytt år - ett nytt, rent och oskrivet blad. 

Vädret är dessutom minst sagt suspekt. En ”värmebölja” med tillhörande Lützen-dimma vareviga morgon. Befarar att man tvingas ta fram gräsklipparen på nyårsafton…

Firma Hallstensson-Göransson har nominerat sin andra landslagstrupp för sässen. Och för en gång skull tippade jag rätt. Nämligen om att Daniel Dahl från och med nu mer eller mindre kan betraktas som given i blågult. Dessutom tycker jag att förbundskaptenerna gör helt rätt som endast plockar ut två keeprar och tre femmor denna gång. Finnkampen handlar ju som bekant om en enda fajt.

Min förre förstemålvakt Papu Sintonen har det riktigt riktigt tungt borta i ”AHL” (som han själv kallar den finska högsta ligan). Hans Happee sladdar i tabellen och Papu har på tio matcher fått kapitulera hela 68 gånger. Räddningsprocenten är naturligtvis också därefter på ynka 78 %. Känner jag den mannen rätt så lär han ha nitat ett par av sina utespelare redan…

Till sist. Läste att Finspång gjorde sig av med sin coach Anwar Samuelsson tidigare i veckan. Detta fick mig återigen att inse att det går fort i branschen. Förra säsongen var Samuelsson en hårsmån från att föra sitt gäng upp till Elitserien. Nu efter en skral start får han istället dojan. Oavsett vilka de interna turerna som säkerligen funnits med i kulisserna en tid må ha varit så tycker jag att minnet verkar alltid vara åt h-e för kort hos klubbledningarna. 

Och även om jag knappast har en relation till Anwar så känns det ändå vemodigt. Det jag hört om Samuelsson är enbart superlativer och vad jag kan utläsa så har han gjort ett hästjobb hos Finspång.

Äntligen. Visste att Peter Kokocha höll på att snickra på en krönika i ämnet. Han har vässat på den ett tag. Nu har han publicerat den. Och karln har hamrat på tangentbordet med träffsäkerhet.

För precis som Kocken beskriver är det. Det vill säga den gråa vardagen. Till skillnad från de stora sporterna så är jobbet privatekonomiskt förödande, fullständigt oglamoröst och fysiskt såväl som psykiskt utslitande. Och fy dig om du dessutom som tränare vågar ställa motkrav på den klubb som ”anställt” dig. Då hamnar du kvickt i frysboxen eller på den svarta listan.

På platsannonsen borde det stå: ”Vill du vara hjälte ena dagen och muggrulle nästa? Då är detta drömyrket för dig!”

Även om undertecknad, framför allt, under tiden i Dalarna kunde jobba nästintill på heltid. Det var en ynnest som jag tyvärr tror att få av mina kollegor i branschen fått uppleva.

Idag ser min verklighet återigen ut "som vanligt". Denna gång är det dock självförvållat. Detta eftersom jag till slut åndå insåg att man behöver bli vuxen nångång och skaffa sig ett riktigt jobb. Nu är det återigen kontorstider som gäller under dagtid. På kvällarna trampar man runt i en idrottshall. Helgerna är uppbokade av matchande. Långa dagar. Långa veckor. 

Men man kan ju detta med att leva i säsonger så varför klaga? Och ibland, som i söndags, känner man att det är värt priset. Trots allt.

Efter tio är delar jag och Stina knappast uppfattning om allt. Långt ifrån. Kriget av fjärrkontrollen är ett sånt tydligt exempel. För det är i det närmaste en krigszon då vi endast förfogar över en TV-apparat på Snäck (och ja-a-då, vi betalar licens).

Personligen pallar jag inte serier som Grey´s Anatomy, Desperate Housewives, OC, Ugly Betty osv. På sistone har jag också tappat intresset för alla slags inredningsprogram (troligtvis pga. att husbygget i sig fullständigt dödat den ådran). 

Jag är nog mest en ”rerun-snubbe”. Gamla avsnitt av Seinfeld är allra bäst. Och sport naturligtvis. I alla former. Högt, lågt och brett. Nästintill anything goes.

Hög tid att utse en All Star-femma för Division II Östra Svealand. Brukar ha som vana att aldrig plocka ut egna spelare på några rankinglistor. Och nedan är ett ärligt försök att nominera de individuellt sett bästa spelarna per position som jag sett denna säsong. Återigen, enligt min egen personliga bedömning.

Georgie Mathew (mv), Duvbo
Fredrik Östgren (b), Värmdö
Johan Eriksson (b), Älvsjö

Martin Rustas (c), Tyresö Trollbäcken
Max Eriksson (fw), Huddinge
Peter Edfors (fw), Ristomta

Noterar även att moderklubben, Tyresö Trollbäcken, återfinns bland Sveriges största innebandyföreningar. Stort!

Dessutom fick min personliga favorit i Endre, Sara Anteryd, en plats i Vaaras Finnkampstrupp. Grattis!

Det är en ynnest att ha så många fantastiska, trevliga, intelligenta, snygga och roliga människor som är ens vänner. Fick tårar i ögonen i lördags av det facto att hela 25 (!) personer anslöt på Clarion Hotell för att fira Stinas och mitt 10-års jubileum.

Ett stort tack till er alla – för att ni kom och för att ni finns!

Tråkigt nog har man framför allt på grund av plastbandyn skaffat sig även många fiender. Vet med säkerhet att en annan inte är direkt Mr. Popular i valda vardagsrum ute i landet. Så är det. Tyvärr. 

Och i fredags upplevde jag på nytt hur det var när man var 15 bast. Anders Eng bjöd mig nämligen på Iron Maiden. Vilket drag! Vilket röj! Vilken eufori! Dessutom var allt sig likt med Eddie, Bruce, Adrian, Nicko & Co. 13 750 saliga fans sjöng, eller kanske snarare skrek, ut sin glädje. Det enda man kan förundras över är under vilken sten de flesta av dessa fanatiska hårdrockare lurar på dagtid? Fascinerande att betrakta är det oavsett vad i alla fall.

Balrog skakade snabbt av sig derbyförlusten vs Gnaget och spöade krislaget Jönköping med tämligen stora siffror på bortaplan. Mig veterligen borde detta även vara en stor symbolisk seger då ”oljemännen” på senare år alltid kommit till korta i Idrottshuset. Oskar Fagerlund ”kom ut stor” och slaskade ett hattrick.

I media kunde man i helgen läsa om ”mordhot” efter fajten mellan Täby och Dalen. Utan att ha sett incidenten, och för den delen kunna lägga några större värderingar, misstänker jag ändå att saken troligtvis fått lite för stora proportioner.

Det var bara en tidsfråga. Nu återstår bara att se vem som blir nästa coach till rakning.

Till sist. Vem ansvarar för musiken, dvs. sköter själva "dj:andet", på Radiosporten? Det är alltid den mest komiska blandningen av genre och stil. En undran jag haft länge.

Förr i tiden (typ bara för två år sedan) var Balrog vs Gnaget derbyfajterna som det blixtrade om. Det var liksom nästan det som Elitserien handlade om. Det fanns alla komponenter för en schysst marknadsföring. "Överklassens" Solna mot  "slummens" Botkyrka. 

Det fanns en hatkärlek mellan lagen. Det haglade tuffa ord både inför, under och efter drabbningarna. Det skapade eterbrus – ofta genom helt medvetna mediastrategier. Det blev en hype – ett jätteintresse för sporten i allmänhet och för klubbarna i synnerhet. Publiken vallfärdade och båda klubbarnas kassörer gnuggade händerna.

Balrog var storebror. De hade traditionen och profilerna. AIK var lillebror. De förlitade sig på sitt kollektiv och sin lagmoral. 

I femmans omklädningsrum i innandömet av Morias gruva (Botkyrkahallen) dånade det inte bara en gång en segersång som löd: ”AIK kan inte vinna” som sedan övergick till ”Botkyrkabussen kör runt, runt, runt – runt i hela staden”. Idag kan man konstatera med vemod att styrkeförhållandena är de totalt motsatta. AIK har vunnit och fortsätter att vinna. Dessutom använder sig oljemännen inte av Botkyrkabuss för sina transporter längre.

Gårdagens 4-12 (!) till solnaiterna bevisar klart och tydligt vem det är som regerar i huvudstaden. Nu är det AIK som har fixstjärnorna i sitt stall och därigenom mästarbältet i tryggt förvar. Och Balrog sluggar vilt för sin existens i bottenregionen.

Joakim Nordströms kommentar från gårdagens blow out sammanfattar det rådande läget mellan lagen ganska illustrativt:
– Ett hyfsat träningspass. 

Men det är som med allt här i livet. Allt går i cykler. Det gäller att vara medveten om det. Även om det idag känns som nästintill omöjligt scenario så blir åtminstone inte jag förvånad om till och med en powerhouse som Gnaget inom några år drabbas av en ”dark hour”.

På bästa Magnus Nyström-manér tänkte jag smacka upp en ny innebandylista. Den är naturligtvis högst subjektiv.

1. Conny Vesterlund, AIK
Innebandyns absolut mest karismatiske profil. Levererar poäng lika ledigt som repliker. I början av karriären hatad. Numera hyllad och älskad. 

2. Warberg
Personligen trodde jag på en mellansäsong. Jooråsåatteeh. Sagt det förr, men säger det gärna igen: Det finns nåt märkligt i vattnet därnere. Månne det vara Rocagillen från Hallandsåsen? Och detta trots debaclet vs Älvstranden.

3. Rickard Berg, Balrog
”Richie”, eller rättare sagt den ene parten av Piff & Puff (med Mackan Palokangas), har växt in i full elitseriekostym denna säsong. Killen som i junioråldern smetade 93 pinnar under en och samma säsong är oljeriggarnas klart hetaste spelare.

4. Daniel Dahl, Pixbo
”Dallas”, den tuffe rollspelande backen, fick en plats i Hallstenssons skyltfönster. Tackade för förtroendet och snöt till sig (vad undertecknad tror i alla fall) en ordinarie tröja.

Bänkade

♦ Jönköping
Ekonomin körd i botten. Rättstvist med f.d. kassören. Putte Nilsson och Jacke Olofsson har kastat in handduken. 0-8 i röven vs Dalen. Hill sågad av Engström. Gillek i topp i utvisningsligan. Första ödesfajten (av många) ikväll vs Storvreta.

♦ Järfälla
Fast förankrad i bottenträsket. Hur länge vågar klubbledningen avvakta och vänta på att trenden eventuellt vänder?